Först kommer basen. Stadig, mullrande, en vägg av låga toner. Den får sällskap av trummor. De piskar fram en stadig rytm som Moe Tucker hade varit stolt över. En gitarr avslöjar sin närvaro med ett nervigt ackord. Det upprepas.
"Jag vill inte stiga upp på morgonen" säger han. "Men jag måste möta dagen. Det säger alla mina vänner jag inte tycker lika bra om som dig."
"Jag vill inte se dig med andra män. Men faktum är att jag kanske måste",förklarar han. "det är i varje fall vad alla mina vänner jag inte tycker lika bra om som dig säger."
Emellan dessa försäkringar får vi en refräng. Inte vilken refräng som helst. Det är den sortens refräng som får dig att tro på popmusik igen. Den får dig att sjunga med högljutt ute på stan, den får dig att titta upp på en molngrå himmel och tänka att livet är ganska jävla bra trots allt. Han förklarar att om hon vill komma tillbaks är det ok, det är alright om hon vill komma tillbaka. Vill du komma tillbaka? Det är ok. Snälla, kom tillbaks.
Precis när det vi tror det är slut får vi det bästa tiosekunderssolo som någonsin spelats in. Som om någon kört Andrew Innes solo från "Velocity Girl" i en press och tryckt ut det allra bäsat av det.
Solot tar slut, refrängen upprepas en sista, desperat gång och sedan är det slut, nätt och jämt efter det börjat. Det finns bara en sak att göra, trycka på "back" och spela den igen.
The Vaccines - If You Wanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar